Usch....

jag måste ju börja...egentligen har jag varken motivation eller lust att börja banta/gå ner i vikt. jag trivs nog egentlgien rätt bra med mig själv...vet att jag inte är pinnsmal men jag är långt ifrån tjock heller. Jag tränar ju ganska regelbundet (1-2 gånger i veckan ordentligt pratar vi nu)... och jag mår bra i mig själv. Jag vet att jag slarvar med maten. Äter nog SNABBAST I SVERIGE!!!, äter nog fel ibland (fet oriktig mat), äter inte regelbundet osv... men jag prioriterar annat...familj, jobb osv.... då hinner man inte alltid tänka så där... men när man börjar få pikar av tjejen så är det väl dags antar jag...jag skulle bara vilja ha koll på andra saker i mitt liv innan jag börjar...fast det kanske bara är en ursäkt vad vet jag... Jag hoppas alla fall att jag kan komma någonstans antingen med vikten eller med de andra prylarna som jag har i mitt liv... ni vet, ny bebis, jobba sig upp ordentligt med jobbet, kanske någon gång få en "break" som gitarrist... vem vet? Just nu utbildar jag ju bara och så spelar jag med ett band som kanske inte är världens bästa... diciplinen i bandet är inte bra och det är väl bara jag som är "lärd" på mitt instrument... jag håller på att försöka få lite ordning på bandet men det går dåligt då bandets killar bara är ute efter att få leka rockstjärnor för en kväll, borta ifrån sina familjer och få flirta med tjejer... jag vet inte om jag finner tjusningen i det. Att flirta från scen är ju ok tycker jag... men sen? Och gå hela vägen och ta nån annan brud i säng? Moral, moral...och jag har moral...alla fall på den punkten...

äsch jag bara svamlar som vanligt, vill ju egentligen bara skriva lite om alla tankar som fyller mitt huvud, och nu eftger att ha haft "grabbkväll" med lillkillen med läsk och godis så får man ju dåligt samvete...jag skulle ju börja nu... Usch, varöfr kan man inte stänga av hjärnan ibland? Det vore perfekt tycker jag

Har ni några råd?

/P